Varför tror du att upplopp, som i Husby, händer?
– Om jag hade vetat hade jag kunnat lösa det. Det smittar tyvärr av sig och det handlar om integrering. 

Vad känner du för det?
– Jag tycker att det är förfärligt. Jag skulle inte vilja vara migrationsminister. Integrationen har misslyckats och allt är uppdelat. Vårt samhälle har inte klarat av det. Jag är uppvuxen i Malmö och det var en väldigt lugn och tråkig stad när jag var barn. Det är annorlunda nu.

“Jag bor i USA och när jag flyttade dit blev jag fet. Jag började banta men om man gör det i min ålder går det utför.”

När gråter du?
– Oj, jag gråter aldrig. Inte när jag har ont, ledsen är jag aldrig. Eller jag kan bli ledsen, men man behöver inte gråta för det. Men jag kan skratta tills jag gråter.

När grät du senast?
– På min mors begravning för många år sedan. Det var lite tråkigt. 

När gråter du?
– Om det är något hemskt som har hänt på nyheterna. Igår var det ett inslag om en tvååring som de skulle skicka till Algeriet. Då grät jag mycket.

När gråter ni?
– När jag hör gammal svensk musik. Som Ljungqvist sång om Bohuslän. Det är bara så vackert. Och SVTs öppna arkiv är i många fall tårframkallande. Jag tror att jag gråter mest av oss tre, eller vad säger ni tjejer? När gråter ni?
– När jag hör “De sista ljuva åren”. Den refrängen börjar kännas aktuell nu. Men jag gråter lika mycket av sorg som av att jag blir rörd. Och du Monica?
– Vi var på Abba-museet precis. I slutet av utställningen började jag gråta. Den var så bra.

Fina läsare!

Caroline befinner sig på Västgötaslätten och Moa är upptagen med jobb i Stockholm under de kommande dagarna. Men nästa vecka får alla fantastiska gamlingar liv på bloggen igen, så håll ut tills dess! Under tiden får ni gärna komma med tips på frågor och funderingar som ni undrar över.

Våriga hälsningar från Caroline och Moa.

“Sitt ned en stund. Jag har all tid i världen för jag är hemlös mellan klockan nio till fem. De renoverar mitt hus och jag vill inte vara i vägen.”
– Margareta, 81 år, pensionerad språklärare.

Vad är ditt livs misstag?
– Att jag gifte mig. Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag är född 1932 och när man var klar med skolan så förväntades det att man skulle gifta sig och skaffa barn. Min största fasa var att bli gravid. Det fanns inga preventivmedel förr och sexualundervisning existerade inte.

Minns du din första sexualundervisning?
– Oja. Jag gick på en flickskola och var nitton år när en doktor kom dit för att prata om sex. Alla tyckte att det var väldigt pinsamt, men värst var det för doktorn. Hon rodnade upp till hårfästet. Det var inte klokt. 

Vad tycker du om att det pratas så mycket om sex nu?
– Det ska ni inte fråga mig om. Frågan är vad ni tycker om det. Jag kan tänka mig att det stressar på. Dessutom tror jag inte att det är så öppet med sex som tidningarna framställer det. Har ni någonsin pratat sex med era föräldrar till exempel?

Är du avundsjuk på ungdomar som växer upp nu?
– Avundsjuk är jag inte. De har andra problem än för tidiga äktenskap. De har stress och svårigheter att komma in på utbildningar de vill gå, men jag är avundsjuk på möjligheten att kunna välja själva. 

Har du utbildat dig?
– Jag läste tyska, franska, nordiska språk och engelska i väntan på den rätte. Och när jag började läsa engelsk litteratur blev jag helt passionerad. Det var då jag upptäckte Shakespeare. 

“Jag har haft mycket pengar, men varit för fattig för att ge något av mig själv.”
– Karl, 84 år, pensionerad egenföretagare.

Vad är dina livs misstag?
– Vilken svår fråga. Men egentligen inte, för det som grämer mig mest är att jag är ensam. 

Hur kommer det sig?
– Jag har bara mig själv att skylla. Det är mina egna prioriteringar, så egentligen förtjänar jag det. Jag har prioriterat fel i livet helt enkelt.

Vad har du prioriterat?
– Mig själv. Då blir man själv också.

Har du blivit erbjuden narkotika någon gång?
– Inte i hela mitt liv. Jag har däremot sett narkotika eftersom jag har jobbat i socialtjänsten. Det var väldigt öppet på sextiotalet, men började redan på femtiotalet. Det kom från Amerika och i samband med att folk började flytta. Jag minns hur jag jobbade med att plocka upp unga flickor från hamnen och plattan (Sergelstorg) inne i stan.   

Har du blivit erbjuden narkotika någon gång?
– Nej, det har jag aldrig blivit. Och jag har inte köpt en enda flaska vin i hela mitt liv heller. Jag har inte druckit en enda droppe. Jag tycker att fylla ser så larvigt ut. 

Får vi slå oss ned?
– Ja, självklart. Här sitter jag och sover, men det märks inte när jag bär solglasögon.

Hur kommer det sig att du är i Stockholm?
– Jag har bott här i femtio år, men jag är ursprungligen uppväxt i Jämtland. Jag flyttade hit när fabrikerna bommade igen och det blev en “innegrej” att flytta till de större städerna.

Hur såg bostadsmarknaden ut på den tiden? 
– Bostadsbristen har alltid varit ett problem. När jag kom hit, med min resväska, så gick jag till en så kallad rumsförmedling. Där satt två damer och gav mig ett rum i Sköndal som kostade tvåhundra kronor per månad. På den tiden tjänade jag fem- till sexhundra kronor i månaden och en lunchbricka kostade tolv kronor där jag arbetade. 

Hur mycket åt man ute på den tiden?
– Nu går man ut och äter, men förr gick man ut på ett annat sätt. Jag tycker att man var mer hemma då och när man väl gick ut så var det på danshak. Om man var berusad så fick man inte komma in. Det var i oktober 1955 som spriten blev fri och då minns jag hur det kom profeter till reglementet och sa: “Två vita och en brun”. De menade två snaps och en kaffe, sedan sa de att efter sexton centiliter så är man i en apas tillstånd.