GAMLA NYHETER

Ett tidsdokument

8 notes &

Arne, 83 år

imageimage"Jag drömmer ofta. Mina drömmar är så fantastiska. Det är stoft från livet jag haft. Men drömmarna är annorlunda, det är nya platser och nya människor, ibland människor jag halvt känner. Det är en blandning av vad jag har varit med om, men allt är förvandlat."
– Arne, 82 år, pensionerad bonde och postman.

Hej Arne! Du var en av de första personerna vi intervjuade, nu har vi träffat över 200 sedan sist. Får vi slå oss ner?
– Ja, gör det. Jag tänker på er ibland, att jag glömde säga det ena och det andra. 

Vad har du velat säga då?
– Jag skulle vilja väcka människor och få dem att tänka efter. Vi har hamnat på fel väg. Alla har så bråttom framåt, men varför inte ta vara på det vi lärde oss igår? De som är i toppskiktet och ska bestämma tar inte sitt ansvar. De borde använda resurserna i deras hjärnor och få ut något bättre av vad som finns idag. 

Hur menar du då?
– Många barn dör för att de inte har rent vatten. Varför inte använda den kunskap och de resurser vi har och skynda långsamt? Det behövs bara ett ord som sägs fel för att det ska framkalla ett nytt världskrig. Och sen vill jag berätta det personliga. Det har hänt en del sen sist. Jag har fått en hjärtattack. Det är därför jag ligger i parken. Hade det inte varit för den hade jag solat på landet just nu.

6 notes &

Fredagsreportage med pianisten Nic

image

– Kan inte du spela lite Boggie Woggie? önskade någon under min allra första spelning i Nyköping. Det var en operett och alla dansade och sjöng, berättar pianisten Nic Ljungquist medan han hämtar en tredje stol.
   Nic har dukat med bullar och varm choklad vid fönstret i hans vardagsrum. Vispad grädde snirklar sig på den varma ytan och det är precis så han vill ha sina två koppar choklad varje dag då han sitter där. Förr kunde han se ner till fjärden, men nu har träden samlat årsringar och strävar mot himlen. Trots träd och mulet väder så letar sig dagsljuset fram för att avslöja de sockerpärlor som landat i hans knä efter den första tuggan.

image

Nic Ljungquist är 85 år men känner sig som 39 år. Det är kroppen som är skröplig, men tankarna flyter lika fritt som fingrarna över pianots tangenter. Alla år som musiker dansar fortfarande i hans vener. Redan när Nic var tre år började han att ta ut melodier på pianot hemma. Han nådde knappt upp till tangenterna men kunde ändå klura ut samband mellan toner och lärde sig att spela på gehör. Sedan dess har han varit besatt.
– Jag hade kanske kunnat bli stor inom musik, om jag bara hade övat. Jag är oerhört lat och gjorde aldrig mina läxor som pianolärarinnan gav mig, säger han och plockar upp det vita pärlsockret från sina gröna manchesterbyxor med slitna knän.
   Oavsett om Nic övade eller ej så växte han upp hand i hand med musiken och till slut var han tretton år och hade skaffat sig fler händer att hålla i. Tillsammans med några klasskompisar startade han ett jazzband. Jazzen var rätt i tiden och stadens salonger fylldes av orkestrar med dansande jazzgossar, jazzbönor och swingpjattar. På somrarna bredde dansbanor ut sig, fötter stal takt av musiken och kroppar fick anledning att stjäla närhet och hålla om varandra. Nic var en av dem som var där och spelade, det var han som fyllde dansbanorna med melodier som letade sig ner till allas skosulor och ut i alla svängande knän. Det var han som gav kärleken låtar och ensamheten en melodi.
  – Folk var snälla och dansade till vår jazz på dansbanorna. Men jazz har egentligen ingen tydlig takt och därför är den svår att dansa till. Jazz ska bara upplevas, säger han.
   Under 1950-talet spelade de på dansbanor runt om i Sverige. De åkte runt och tänkte på alla tjejer de skulle träffa efter varje spelning, men när de väl hade spelat klart och packat ihop sina instrument hade alla tjejer gått hem med jazzgossar och swingpjattar.

image

Swingpjattarna kom på 1940-talet och var föraktade av pressen. Deras stil kunde identifieras av skor med tjocka sulor, blazers, stuprörsjeans, långa hår och hattar med breda brätten. Men swingpjattarnas tid är förbi och detsamma gäller hattens. Den används i varje fall inte i samma utsträckning som förr. Nic berättar att hatten försvann under 1960-talet, men att man innan det alltid lyfte på den och sa “god dag” till alla farbröder och tanter.
  – Nu är det allmänt önskemål att herr Ljungqvist köper en ny hatt, fick jag höra på ett arbete jag hade en gång. Då fick jag bege mig raka vägen till butiken och köpa mig en ny. Det var tuffa tag på den tiden, berättar Nic.
   En annan historia som innehåller en hatt handlar om när Nic var arton år och blev full för första gången. Det var på ett nöjesfält och han åkte karuseller som snurrade tillsammans med brännvinet i kroppen tills han blev sjuk och fick ligga på en bänk. Då kom två tjocka poliser med stora sablar förbi och sa ”vi tar hand om ynglingen”. En av dem bar Nic i fötterna och den andra i händerna och Nics hatt lade de på hans mage.
  – Det följde med mig i registret ganska länge. Gick man och raglade på gatan så tog polisen en. Jag vet inte om det var bättre eller sämre då, säger Nic och skrattar åt händelsen för över sextio år sedan.

image
   
Väl inne i hattens värld berättar Nic också om hans gamla skepparhatt med rött brätte som han har seglat med på huvudet under alla år. Musik, fotografering och segling är nämligen tre av hans stora livspassioner. Alla tre får plats bredvid sängen i hans sovrum. På en orgel som han släpade runt i hela Sverige står ett fotografi på en båt med seglet uppfällt. Segelbåten har han byggt själv. Den är tio meter lång och tog fyra år att bygga.
  – Jag fick skaffa litteratur att läsa om hur man bygger en båt, och att bygga den är det roligaste jag har gjort. Nu är det första året jag inte tänker segla. Det känns inte bra, säger Nic.
   Hans förebild Sigfried Sievert seglade tills han var 70 år. När Nic läste om det bestämde han sig också för att segla tills han fyllde 70 år. Väl uppe i den åldern var Nic vital som sjutton och bestämde sig för att fortsätta. Nu är han 85 år och det får räcka, tycker han.
  – Jag var ute en vecka förra året och det var sista gången. Någon gång måste jag säga stopp. Men när jag biter i min gamla seglarmössa kan jag fortfarande känna smaken av salt, berättar han och tittar ut. Mellan trädgrenarna kan man skymta vågorna som idag har samma grå färg som himlen.
   Nic får istället segla iväg med alla fotografier han har tagit under åren. Han har fyrtiotusen diabilder som han projicerar på en vägg hemma i vardagsrummet. Men bara under vintern, det måste vara tillräckligt mörkt ute för att bilderna ska synas. Då bjuder han hem vänner på vin och när alla blivit lagom berusade projicerar han sina bildspel som han har satt ihop efter egen ackompanjerad musik.
  – Förr hade jag alltid kameran på axeln när jag gick ut på stan. Men när det digitala kom blev det lite för lätt. Nu kan du ta bilder på vad som helst. Med diabilder var du hela tiden tvungen att tänka efter om det var värt att ta en bild. De bilderna man tog var mer värda och kunde ramas in, berättar han.

image

Fotograferar gör han fortfarande, även om det inte är lika roligt. Seglandet är över och jazzmusiken tog slut när Beatles kom. Trots det gillar han dem. Nic påstår att Beatles inte är till för konsertsalar utan för vanligt folk.
  – När Beatles blev stora fick jag gå över till att spela på restaurang som ensam pianist. Sedan började alla dansa till grammofonmusik och orkesterns stora tid gick mot sitt slut.
   Nic tycker dock att det aldrig har setts som fint att vara musiker i Sverige. Det tycker han är synd men har struntat i det och gjort något han tycker om under hela sitt liv.
  – Jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan musiken, och än har jag år kvar att leva, avslutar Nic Ljunquist.
   Med opererad höft och välsuttna manchesterbyxor sätter han sig ner på pallen vid orgeln och spelar den bästa sommarpsalmen han vet, ”En vänlig grönskas rika dräkt.”

7 notes &

Sten-Anders, 81 år

image

Känner du att du har makt över ditt liv? 
– Nej, ibland vill jag springa men så går det inte.

När vill du springa?
– Nu när jag ska till bussen. 

När har du känt dig som mäktigast i ditt liv?
– Förra veckan. Då fick jag veta på banken att jag är miljonär. 

Vad ska du göra för pengarna?
– Det får jag fundera på.

3 notes &

Lennart, 87 år

image"Ni får fota min slips. Den är jag stolt över. Min slips är blommig med kor på grönbete. Det är ju faktiskt vår!"

– Lennart, 87 år.

Har du haft några tankar på att starta eget?
– Nej. 

Vad har du jobbat med och hur var det? 
– Jag har jobbat i statlig tjänst. Det var en säker anställning men låga löner.

Vad skulle du starta om du var tvungen? 
– Då hade jag velat bli möbelsnickare. Min pappa var möbelsnickare i Södertälje. Själv har jag aldrig snickrat några möbler, men jag har fuskat och försökt lite grann. 

Vilka egenskaper tror du behövs för att starta eget?
– Du måste ha skicklighet i den bransch du startar. Sen måste du även kunna en hel del om bokföring och skatteregler.

5 notes &

Läsarmail

Vi blir så himla glada och det känns i hela magen när vi får sådana här mail. 



Vi fick såklart ett godkännande av läsaren innan vi publicerade det här mailet.   

2 notes &

Barbro, 82 år

image

"Nu ska jag lyssna på Ingvar Carlsson och har varit och besökt Olof Palmes grav."
– Barbro, 82 år, pensionerad talpedagog.

Har du startat eget?
– Nej, det har jag aldrig gjort. För mig är det en fullständigt omöjlig tanke. Idérik är jag inte!

Vilka egenskaper tror du behövs för att starta eget?
– Du måste vara väldigt innovativ, idérik och framåt.

Hur ser du på framgång?
– Med mitt mått har jag varit framgångsrik. Jag hade inte de bästa förutsättningarna från början. Jag har varit grundskolelärare men sadlade om till talpedagog. Det var ett tålmodigt jobb. När de var hos mig kunde de prata jättebra men så fort de gick tillbaka till klassen kom deras vanliga tal tillbaka.

3 notes &

Putte, 82 år

image
"Den enda guiden man behöver är vårdguiden".
– Putte, 82 år och pensionerad marknadsförare för ett amerikanskt IT-företag. 

Vad gör dig speciell?
– Det räcker att jag är som jag är. Ingen behöver vara speciell. Jag varken buggar eller kör racerbil, om det är så ni menar.

Har du ingen egenskap som du är stolt över?
– Jag är kritiskt. Det är en mycket positiv egenskap här i Sverige där alla säger “Bää, bää, bää”. Jag säger till när något är slut eller fattas i matbutiken.  

8 notes &

Nic, 85 år

image"Vilken stor kamera ni har. Jag har en mindre kamera och det räcker."
– Nic, 85 år och pensionerad musiker.

Vad gör dig speciell?
– Det ska ju inte jag berätta. Det får någon annan säga. Jag är nyopererad och nu tar jag min första promenad. 

Då frågar vi vad ditt livs misstag är?
– Jag gifte mig tidigt. Jag var bara 21 år och hade ingen god ekonomi. Som musiker tjänar du inte mycket och det ses inte som något fint yrke.

Det gör det väl? Det tycker vi. 
– Äsch, ni tänker på Per Gessle. Jag var pianist och har spelat i storband, småband och ensam. Det är viktigt att spela för mig. Jag blir ingen bättre människa men jag har det roligt. Jag har spelat för många stora människor men de är döda sedan länge. 

*Ett fredagsreportage med Nic och hans liv som musiker kommer inom kort. 






3 notes &

Mona, 80 år

image

Vet du varför du heter som du heter?
– Nej. 

Är du nöjd med ditt namn?
– Om det uttalas rätt. Jag heter Mona med o, inte med å.

Vilka namn tycker du om?
– Jag tycker om Veronica. Det betyder ögontröst.

4 notes &

Lizzy, 87 år

Hur fick du ditt namn?
– Mina föräldrar ville egentligen ha en pojke. De var inte beredda på att få mig och döpte mig efter huvudkaraktären i en bok, en bok som deras granne läst.

Tycker du om ditt namn?
– Inte när jag var barn. Det var så ovanligt så jag ville hellre heta Britta eller Lisa. Lizzy var ett typsikt hund- och kattnamn.

Finns det något namn som du tycker ska försvinna?
– Det skulle väl vara Cornelia, det är ett konstigt namn.